Mjödbloggen
Teckensnitts storlek: +

Rapport från International Mead Festival 2007

Under Valentineshelgen, den 9-10 Februari 2007, så dracks det mycket mjöd i Denver, Colorado. Mjödhamnen var självklart på plats när den femte internationaella mjödfestivalen gick av stapeln. Totalt fanns det representanter från ett tjugotal mjöderier, merpartern från USA, och väldigt många från staterna Colorado, Californien och Washington; men även två väldigt välrepresenterade mjöderier från Kanada; samt en importör med mjöd från Polen, och en importör med mjöd från Danmark, sydafrika och England. Under de två dagarna som festivalen pågick hann jag med att smaka det mesta som erbjöds.

En personlig favorit var helt klart Sky River Meadery's mjöd; de hade tre stycken, ett torrt, ett halv-sött och ett sött, varav inget hade tillsatser av frukt, bär, kryddor eller annat; alla var mycket goda, lättdruckna och rena från bismaker. De gav mersmak, men mer än något skrek de: så här är det "vanligt" mjöd smakar! Vilket kan vara en väldigt bra utgångspunkt för den som vill utforska mjödvärlden. Till skillnad från många mjöderier använde de inte en enstaka typ av honung, utan en avancerad blandning för att på så sätt nå fram till den honung man vill ha.

Men det kanske absolut godaste mjödet, jag smakade, var Rabbit's Foot Meadery's mjöd, Melia, vilket var ett relativt alkoholsvagt sött mjöd, gjort från högkvalité nyutslagen apelsinblomshonung (för den som inte vet, så är apelsinblomshonung den kanske mest erkända av honungar—eller det säkraste kortet, om man så vill—vad gäller mjödtillverkning). Det här mjödet var dock, inte bara gott, utan också hutlöst dyrt. I USA säljer de 375 ml av det för $30, vilket antagligen skulle bli ännu mer på den svenska marknaden.

De kanadensiska mjöderierna fick väldigt mycket priser för sina mjöd. Guld till Intermiel för deras svartvinbärsmjöd, samt deras torra mjöd och silver till deras hallonmjöd, och Munro Meadery fick guld för deras söta mjöd, och silver för deras medelsöta. De kanadensiska mjöderna är intressanta därför att de ofta verkar vara något billigare än de amerikanska. Detta är udda, med tanke på att Kanada skattar alkohol högre än USA; men en anledning kan vara att ett mjöderi i Kandada, enligt lag, måste odla sin honung själv, vilket, även om det är besvärligt för mjöderierna, antagligen, sänker råvarukostnader. En annan anledning kan vara att den kanadensiska dollarn är väldigt svag just nu.

Om polska mjöder lärde jag mig en hel del, eftersom ett helt seminarium ägnades åt dem. Dr. Zbigniew Lipinski, som talade under seminariet ansåg att man i Polen gjorde en distinktion mellan mjöd och honungsvin, vilken grundade sig i huruvida musten kokas eller ej (om den kokas så är det mjöd, om den ej kokas är det honungsvin). Personligen håller jag på intet sätt med om detta, men det säger en hel del om på vilket sätt man föredrar att tillverka mjöd i Polen. Det finns, där, nämligen väldigt etablerade och prövade recept för hur mjöd ska tillverkas. Ett czwórniak, ska ha 1 del vatten och 3 delar honung och det ska lagras i ett år på ekfat. Medans ett póltorak ska vara två delar honung och en del vatten, och lagras i minst sex år på ekfat. Du kan alltså inte välja att lagra ett czwórniak i tre år på ekfat om du skulle känna för det för då är det inte ett czwórniak, eller välja att inte lagra ett póltorak på ekfat över huvud taget. Det du kan göra, är att ersätta en bit av "vatten-delen" med lite frukt, bär eller kryddor. Detta leder självklart till att det inte finns sådär jättestor variation i de polska mjöden, och alla är de väldigt söta; men å andra sidan vet man vad man får om man gillar dem, för alla håller de otroligt hög kvalité. Personligen tycker jag att czwórniaks är väldigt goda, då de är lagom söta; och billiga är de dessutom. Men vill man ha renodlade dessertmjöd, ska man söka sig lite högre upp i honungshalten.

En annan stor höjdpunkt var chansen att träffa paret bakom Mountain Meadows Meadery, vars mjöd Mjödhamnen så småningom kommer att importera. I år fick de nöja sig med ett brons för sitt annars mångfaldigt guldbelönta Honeymoon Nectar Sweet Honeywine, vilket har en alldeles egen smak trots att det endast är tillverkat på en enda vildblomshonung. Det är väldigt sött, utan att på något sätt vara störande, och ju mer man provar det ju mer lär man sig att uppskatta det. De fick även guld för sitt tranbärsmjöd, och ett silver för sitt körsbärsmjöd. Tranbärsmjödet, tyckte jag själv var väldigt gott, så det kan hända att även det kommer att ingå i Mjödhamnens sortiment. I övrigt, hade de ett nytt mjöd, Wildflower Mead, som var torrare och inte lika säreget som Honeymoon Nectar Sweet Honeywine.

Heidrun Meadery, vilka Mjödhamnen också planerar att importera från, närvarade inte. Men deras mouseerande torra mjöder, är bland torra mjöder, nog det godaste jag druckit, vilket har väldigt lite att göra med att de är mousserande. Att få en "ren" smak i ett torrt mjöd, är nämligen ofta väldigt svårt, då det inte finns någon sötma att dölja mindre önskvärda smaker; ett ämne som det, för övrigt, också hölls ett seminarium om under mjödfestivalen. Det verkar som att många tror att mjödets framtid kan ligga i torra mjöder snarare än söta, eftersom om man kollar på vinmarknaden, det främst är torra viner som dricks. Torrt passar nämligen oftast betydligt bättre till mat, och många verkar vilja visa att torra mjöd kan vara minst lika goda, om inte godare, än torra viner. Övriga seminaria handlade om biodling och hur man ska kombinera mjöd med mat.

Överlag var det hela en väl samansatt, lagom personlig, och lagom stor, tillställning med mycket att göra, och lyssna på, utan att på något sätt kändes som att det var någonting man inte hann med.

Under Valentineshelgen, den 9-10 Februari 2007, så dracks det mycket mjöd i Denver, Colorado. Mjödhamnen var självklart på plats när den femte internationaella mjödfestivalen gick av stapeln. Totalt fanns det representanter från ett tjugotal mjöderier, merpartern från USA, och väldigt många från staterna Colorado, Californien och Washington; men även två väldigt välrepresenterade mjöderier från Kanada; samt en importör med mjöd från Polen, och en importör med mjöd från Danmark, sydafrika och England. Under de två dagarna som festivalen pågick hann jag med att smaka det mesta som erbjöds.

En personlig favorit var helt klart Sky River Meadery's mjöd; de hade tre stycken, ett torrt, ett halv-sött och ett sött, varav inget hade tillsatser av frukt, bär, kryddor eller annat; alla var mycket goda, lättdruckna och rena från bismaker. De gav mersmak, men mer än något skrek de: så här är det "vanligt" mjöd smakar! Vilket kan vara en väldigt bra utgångspunkt för den som vill utforska mjödvärlden. Till skillnad från många mjöderier använde de inte en enstaka typ av honung, utan en avancerad blandning för att på så sätt nå fram till den honung man vill ha.

Men det kanske absolut godaste mjödet, jag smakade, var Rabbit's Foot Meadery's mjöd, Melia, vilket var ett relativt alkoholsvagt sött mjöd, gjort från högkvalité nyutslagen apelsinblomshonung (för den som inte vet, så är apelsinblomshonung den kanske mest erkända av honungar—eller det säkraste kortet, om man så vill—vad gäller mjödtillverkning). Det här mjödet var dock, inte bara gott, utan också hutlöst dyrt. I USA säljer de 375 ml av det för $30, vilket antagligen skulle bli ännu mer på den svenska marknaden.

De kanadensiska mjöderierna fick väldigt mycket priser för sina mjöd. Guld till Intermiel för deras svartvinbärsmjöd, samt deras torra mjöd och silver till deras hallonmjöd, och Munro Meadery fick guld för deras söta mjöd, och silver för deras medelsöta. De kanadensiska mjöderna är intressanta därför att de ofta verkar vara något billigare än de amerikanska. Detta är udda, med tanke på att Kanada skattar alkohol högre än USA; men en anledning kan vara att ett mjöderi i Kandada, enligt lag, måste odla sin honung själv, vilket, även om det är besvärligt för mjöderierna, antagligen, sänker råvarukostnader. En annan anledning kan vara att den kanadensiska dollarn är väldigt svag just nu.

Om polska mjöder lärde jag mig en hel del, eftersom ett helt seminarium ägnades åt dem. Dr. Zbigniew Lipinski, som talade under seminariet ansåg att man i Polen gjorde en distinktion mellan mjöd och honungsvin, vilken grundade sig i huruvida musten kokas eller ej (om den kokas så är det mjöd, om den ej kokas är det honungsvin). Personligen håller jag på intet sätt med om detta, men det säger en hel del om på vilket sätt man föredrar att tillverka mjöd i Polen. Det finns, där, nämligen väldigt etablerade och prövade recept för hur mjöd ska tillverkas. Ett czwórniak, ska ha 1 del vatten och 3 delar honung och det ska lagras i ett år på ekfat. Medans ett póltorak ska vara två delar honung och en del vatten, och lagras i minst sex år på ekfat. Du kan alltså inte välja att lagra ett czwórniak i tre år på ekfat om du skulle känna för det för då är det inte ett czwórniak, eller välja att inte lagra ett póltorak på ekfat över huvud taget. Det du kan göra, är att ersätta en bit av "vatten-delen" med lite frukt, bär eller kryddor. Detta leder självklart till att det inte finns sådär jättestor variation i de polska mjöden, och alla är de väldigt söta; men å andra sidan vet man vad man får om man gillar dem, för alla håller de otroligt hög kvalité. Personligen tycker jag att czwórniaks är väldigt goda, då de är lagom söta; och billiga är de dessutom. Men vill man ha renodlade dessertmjöd, ska man söka sig lite högre upp i honungshalten.

En annan stor höjdpunkt var chansen att träffa paret bakom Mountain Meadows Meadery, vars mjöd Mjödhamnen så småningom kommer att importera. I år fick de nöja sig med ett brons för sitt annars mångfaldigt guldbelönta Honeymoon Nectar Sweet Honeywine, vilket har en alldeles egen smak trots att det endast är tillverkat på en enda vildblomshonung. Det är väldigt sött, utan att på något sätt vara störande, och ju mer man provar det ju mer lär man sig att uppskatta det. De fick även guld för sitt tranbärsmjöd, och ett silver för sitt körsbärsmjöd. Tranbärsmjödet, tyckte jag själv var väldigt gott, så det kan hända att även det kommer att ingå i Mjödhamnens sortiment. I övrigt, hade de ett nytt mjöd, Wildflower Mead, som var torrare och inte lika säreget som Honeymoon Nectar Sweet Honeywine.

Heidrun Meadery, vilka Mjödhamnen också planerar att importera från, närvarade inte. Men deras mouseerande torra mjöder, är bland torra mjöder, nog det godaste jag druckit, vilket har väldigt lite att göra med att de är mousserande. Att få en "ren" smak i ett torrt mjöd, är nämligen ofta väldigt svårt, då det inte finns någon sötma att dölja mindre önskvärda smaker; ett ämne som det, för övrigt, också hölls ett seminarium om under mjödfestivalen. Det verkar som att många tror att mjödets framtid kan ligga i torra mjöder snarare än söta, eftersom om man kollar på vinmarknaden, det främst är torra viner som dricks. Torrt passar nämligen oftast betydligt bättre till mat, och många verkar vilja visa att torra mjöd kan vara minst lika goda, om inte godare, än torra viner. Övriga seminaria handlade om biodling och hur man ska kombinera mjöd med mat.

Överlag var det hela en väl samansatt, lagom personlig, och lagom stor, tillställning med mycket att göra, och lyssna på, utan att på något sätt kändes som att det var någonting man inte hann med.

Förbeställning på Marli's Sima (Alkoholfritt mjöd ...
Alkoholfritt mjöd, och serveringsekfat i lager, oc...

Kommentarer

 
Kommentarer saknas

JOHAN PIHL

 

Johanskogen